Austrian Art Nouveau Painter, 1862-1918 Gustav Klimt (July 14, 1862 ?C February 6, 1918) was an Austrian Symbolist painter and one of the most prominent members of the Vienna Art Nouveau (Vienna Secession) movement. His major works include paintings, murals, sketches, and other art objects, many of which are on display in the Vienna Secession gallery. Klimt's primary subject was the female body, and his works are marked by a frank eroticism--nowhere is this more apparent than in his numerous drawings in pencil. Klimt's work is distinguished by the elegant gold or coloured decoration, often of a phallic shape that conceals the more erotic positions of the drawings upon which many of his paintings are based. This can be seen in Judith I (1901), and in The Kiss (1907?C1908), and especially in Danaë (1907). One of the most common themes Klimt utilized was that of the dominant woman, the femme fatale. Art historians note an eclectic range of influences contributing to Klimt's distinct style, including Egyptian, Minoan, Classical Greek, and Byzantine inspirations. Klimt was also inspired by the engravings of Albrecht D??rer, late medieval European painting, and Japanese Rimpa school. His mature works are characterized by a rejection of earlier naturalistic styles, and make use of symbols or symbolic elements to convey psychological ideas and emphasize the "freedom" of art from traditional culture.  Related Paintings of Gustav Klimt :. | The Three Ages of Woman (mk20) | tragedin | adam och eva | Water Serpents I (mk20) | Otto Wagner (mk20) |
Related Artists:
arthur o shaughnessy
1844 C 81, English poet and naturalist. He was a member of the zoological department of the British Museum. He wrote four volumes of poetrye Epic of Women (1870), Lays of France (1872), Music and Moonlight (1874), and Songs of a Worker (1881)??which all reveal the influence of D. G. Rossetti. One ode, beginning, We are the music-makers, is his best-known poem.
Max Slevogt
German Impressionist Painter, 1868-1932 German painter, printmaker and illustrator. His father, adjutant and friend of the future Prince Regent, Luitpold (1821-1912), died when Slevogt was just two years old. His mother moved to Werzburg, where he spent his schooldays. Even in his childhood and adolescence, family connections brought Slevogt to Pfalz, to an aunt in Landau and to the Finkler family in Neukastel. Initially he had planned to become a musician, but he began to study painting at the Akademie der Bildenden Kenste in Munich in 1885. His fellow students included Gabriel von Hackl (1843-1926), Karl Raupp (1837-1918), Ludwig Herterich (1856-1932) and Wilhelm von Diez (1839-1907). In 1889 he spent a term at the Academie Julian in Paris. At that time Impressionism had very little effect on him. Following a trip to Italy in 1890 with the painter Robert Breyer (1866-1941) who had befriended him at the Akademie, he began to work independently as a painter in Munich. In 1893 he participated in the first exhibition of the newly founded Munich Secession, exhibiting Wrestling School (1893; Edenkoben, Schloss Villa Ludwigshehe); the judges wanted to refuse this painting as immoral since its entwined and naked men caused offence. In the following years his paintings often appeared harsh and non-academic to conservative Munich circles. At this time Slevogt also made contributions to the journals Jugend and Simplizissimus, which were significant in the development of his graphic work.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.